Matforum

Utifrån den uppfattning jag har fått (från Michael Pollan, Eric Schlosser, Jamie Oliver, Landet Brunsås m.m.) så skädde under 1970 och 1980-talen ett paradigmskifte hemma i köken; föräldrarna började laga "vad barnen vill ha", vilket resulterat i att alla ska ha en egen rätt samt att föräldrar ger sina barn godis som mat (t.ex. Jamie Olivers klargörande att brittiska skolbarn får med sig choklad som lunch). Det här kan låta något politiserat men jag är som sociolog, men ännu inte förälder, väldigt intresserad av barns ätande och barnfamiljens matsituation. Vad är era uppfattningar om hur barnens smak (som inte alltid sätter hälsan i första rummet) och krav plötsligt fick ta så mycket makt? Ni som inte lagar tre rätter på kvällen, köper McD-burgare regelbundet utan får hela familjen (exkluderat eventuella allergiker) att äta samma, hyfsat näringsrika måltid - hur gör ni?

Undrar om det egentligen bara är fel att barn säger vad de är sugna på? Klart de inte bara kan äta godis och läsk men det förstår ju alla föräldrar och även de flesta barn kan man nog få att förstå det.  Men kanske ska man inte bara se det som något negativt och prata om "barns makt" utan istället kanske "barns smaker"? Att uppmuntrar dem att vara med och bestämma maten. Låta dem bläddra i kokböcker,mattidningar och hitta sånt de vill ha. Att man gör en veckomatsedel ,där de får bestämma maten en av dagarna och att man sedan följer den. Vilket jag tror är lättare när barn känner att de är en del av den. Skulle kunna bli ett bra tillfälle att faktiskt prata om mat med sina barn, om vad man ska äta om man vill bli stark som pippi långstrump ;)

För det handlar ju om att lära sig som barn om mat, inte att man ska äta det andra säger till om. Min smak sätter egentligen absolut inte hälsan först, men jag har ju lärt  mig varför jag inte enbart kan äta wienerbröd, napoleonbakelse och dricka chokladmjölk.

Jag säger inte emot dig Ringo, det vore mycket bra för folkhälsan om alla familjer hade en gemensamt bestämd matsedel med ordentlig lagad mat. Hade alla barn engagerat sig (eller engagerats) i maten hemma tror jag att 99,9% av föräldrarna hade uppskattat det.

Jag undrar dock hur det kommer sig att det är så dåligt ställt med maktdialogen mellan föräldrar och barn - eller är det konsekvensen av att barn har fått mer att säga till om (i min mening i så fall framför allt hur de får möjlighet att säga till om det)?

För att schematisera det:

1. Varför ger föräldrar sina barn onyttig (snabb)mat samt lagar flera olika rätter till barnen eftersom de vill ha olika maträtter*?

Det är kanske bäst att börja med den frågan.

*För den som inte riktigt förstår vad jag menar så kolla in Landet Brunsås-avsnittet där Henrik Schyffert beskriver hur han lagar tre-fyra olika rätter till familjen samtidigt som han trycker i sig Start direkt ur paketet.

jag kanske snubblade iväg och tappade tråden lite:)
men att föräldrar lagar flera olika rätter är väl helt enkelt för att de kan göra det? Det är ju en väldigt liten arbetinstats att koka både ris och pasta för att alla ska vara lugna, glada och äta vid bordet. Näringsmässigt spelar det kanske inte så stor roll om man äter en pirog eller en pizzabit? Därför jag undrar om du tycker det finns något problem med att alla i en familj inte äter samma rätter utan att de får det de vill ha och vad det isåfall är? Även om det hamnade lite utanför ämnet:)

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-15 15:55
Det är ju en väldigt liten arbetinstats att koka både ris och pasta för att alla ska vara lugna, glada och äta vid bordet

Men det är väl ingen liten arbetsinsats för föräldrar som jobbat hela dagen, släpat på ungar o matkassar, ska helst städa o tvätta lite o.s.v o.s.v
Är det helt omöjligt att ha ris en dag o pasta nästa dag. Man gör väl knappast barnen en tjänst med att alltid ge dem omedelbar tillfredställelse. Gudrun Schymans uttryck: "Längtan är något som är underskattat" är nog inte helt fel ;)
Vilka är det som är lugna o glada o behagar stanna vid matbordet? Knappast stressade föräldrar som ännu en gång blivit överkörda av bestämda o konfliktberedda barn.

Citat från: agnetasch
Men det är väl ingen liten arbetsinsats

i jämnförelse med att ha 2 skrikande bråkiga ungar vid bordet som inte vill ha någon mat och istället retar varandra så de får gå från bordet och då lever rövare i hela huset så föräldrarna, som jobbat hela dagen, släpat på ungar och matkassar, ska helst hunnit städat osv inte kan sitta ner två sekunder, slappna av och äta utan får stressat kasta i sig maten för att stoppa dem så är det kanske en mindre arbetsinsats att koka lite extra makaroner så alla sitter stilla :)

Barnen har uppfostrat er till att bli precis som dom vill ha er ;) ;) ;)

Det låter som att du tycker det är ett nederlag att barn själva får välja vad de vill äta eller att föräldrarna laga olika mat?:) Men är det maten som är viktigast eller är det gemenskapen, oavsett vad alla har på talriken, vid en familjemiddag som är det viktigaste?

Nu tror jag inte att du tycker att man ska tvinga ett barn att äta sin mat...så jag antar att du går på linjen att barn äter när de blir hungriga :) Men går man inte då minste om en ganska stor gemensam stund för en familj, i vissa fall kanske den enda vissa dagar, pga...ja vad? att man är rädd för att barnen får bestämma vad de vill äta?

Problemet är väl att det tar sig uttryck i alla sammanhang så att föräldrarnas villkor direkt dikteras av barnen. Det är i min mening en stor förlust att inte familjen äter samma mat, då blir inte mat ett ämne för intresse och diskussion, vilket TV-programmet som hela familjen ser på blir, och det blir svårt att föra ett intresse för mat vidare från föräldrar till barn.

Det är också viktigt att lära barn att kompromissa - idag tar vi ris som Teo tycker bäst om så tar vi klyftpotatis imorgon som Kim tycker bäst om. Att lära barn att de alltid kan få som de vill genom att skrika tror jag inte är en del av bra barnuppfostran. Likaså tror jag att det hindrar dem från att upptäcka ny mat. Barn tycker ju om att äta det som de känner till. Som förälder skulle i alla fall jag ha en agenda som sa att jag ville att mina barn skulle uppskatta att upptäcka ny och spännande mat.

Slutligen, den lilla ansträngning extra det tar att laga flera sorters mat gör nog ofta att föräldrar väljer halv- eller helfabrikat framför att laga mat från grunden, det är kanske det farligaste av allt.

Citat från: JonasBååth link
det blir svårt att föra ett intresse för mat vidare från föräldrar till barn.

Fast det viktigaste då tror jag är att barnen ser dig som föräldre äta och laga riktigt mat, inte att du ställer kravet på att dina barn att de minsann också ska äta den. Ät allt du vill dina barn ska äta och låt dem se det. Du är deras största idol!!

Citat från: JonasBååth
Likaså tror jag att det hindrar dem från att upptäcka ny mat. Barn tycker ju om att äta det som de känner till. Som förälder skulle i alla fall jag ha en agenda som sa att jag ville att mina barn skulle uppskatta att upptäcka ny och spännande mat.

När jag som barn skrek högst efter mat jag ville äta så gällde det alltid mat mina föräldrar aldrig lagat, men som jag visst min kompisar fått. Jag tror inte alltid det gäller att föräldrar har bättre smaklust än sina barn. Lika ofta kan det nog vara barnen som är trötta på att äta potatis varje dag.

När jag var barn, nu är jag inte lastgammal men tillräkligt gammal för att föräldrar inte stod och lagade olika mat till middag till sina barn. Men jag kan inte påstå att alla barn åt maten för det. Hade många vänner som klarade sig långa period på smörgås knäckebröd och oboy tills det kom middagsmat de gillade. Så att barn inte äter eller inte vill ha maten är ju inget "nytt problem" för dagens "mesiga" föräldra!

 

Citat från: JonasBååth skrivet 2010-03-15 11:05
Utifrån den uppfattning jag har fått (från Michael Pollan, Eric Schlosser, Jamie Oliver, Landet Brunsås m.m.) så skädde under 1970 och 1980-talen ett paradigmskifte hemma i köken; föräldrarna började laga "vad barnen vill ha", vilket resulterat i att alla ska ha en egen rätt samt att föräldrar ger sina barn godis som mat (t.ex. Jamie Olivers klargörande att brittiska skolbarn får med sig choklad som lunch). Det här kan låta något politiserat men jag är som sociolog, men ännu inte förälder, väldigt intresserad av barns ätande och barnfamiljens matsituation. Vad är era uppfattningar om hur barnens smak (som inte alltid sätter hälsan i första rummet) och krav plötsligt fick ta så mycket makt? Ni som inte lagar tre rätter på kvällen, köper McD-burgare regelbundet utan får hela familjen (exkluderat eventuella allergiker) att äta samma, hyfsat näringsrika måltid - hur gör ni?

Nu tittar ju inte jag på Landet brunsås men....ALLA anpassar sig väl inte totalt efter barnen? Jag tycker att det är föräldrarna som bestämmer i familjen, sen ska föräldrarna naturligtvis lyssna på vad barnen tycker. Dom är ju också människor.  :D

Hur jag gör? Jag försöker planera. Naturligtvis blir det väldigt ofta säkra kort på vardagarna (snabbt, eftersom man vet hur man gör, tjafsfritt eftersom barnen gillar det) men det betyder inte att det är DÅLIG mat. Sen får man föra in nya maträtter lite då och då. Ibland lagar jag två varianter på samma rätt. Det är väl inget större besvär att steka grillkorv samtidigt som jag steker chorizo? Ibland äter vi alla olika mat, man måste ju äta upp resterna också. ;)

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-15 19:16
Men är det maten som är viktigast eller är det gemenskapen vid en familjemiddag som är det viktigaste?

Ja det kan man fråga sig. För föräldrarna verkar det ju vara gemenskapen som är viktigast eftersom dom lagar olika rätter för att alla ska sitta kvar vid bordet. Men för barnen verkar det vara maten; serveras inte deras favoritmat ratar dom föräldrarnas sällskap o ägnar sig hellre åt att riva huset i sällskap av sina syskon ;D

Nej, självklart ampassar sig inte ALLA helt efter barnen, det finns mycket lite som ALLA gör som brukar vara ett ämne för diskussion.

Dessa författare och tv-program presenterar ju en bild av att det har skett en förändring och att det innebär att barnen bestämmer över föräldrarna. Även om Ringo ville ha okända maträtter som barn så har jag från både journalister och forskare förstått att det över lag inte är fallet.

I övrigt kanske jag skulle uttryckt tydligare att jag intresserar mig för den generella situationen, och inte specifika fall. Inte för att jag missunnar någon att beskriva sin hemsituation. Likaså är ju det här ett matforum så de som värmer 4 olika halvfabrikat för att tillfredsställa allas smaker utan tjafs kanske inte finns här i lika stor utsträckning som i samhället.

Maten är, som jag ser det, viktig för gemenskapen. Precis som att det kan uppfattas som exkluderande mot barnen när föräldrarna dricker vin eller öl till. Att äta samma sak visar på gemenskap och jämlikhet. Men föräldrarna har en skyldighet att uppfostra sina barn, och då gäller långsiktig planering som jag ser det.

Att ge efter för mycket för barnen är att göra dem en björtjänst i livet, men Kvasthilda har ju helt rätt i att det är bra om de är inblandade i beslutsprocessen, någon sorts familjedemokrati.

Citat från: agnetasch
Ja det kan man fråga sig.

Ja, det var det jag frågade dig vad du tyckte :)

Citat från: JonasBååth skrivet 2010-03-16 09:44
som värmer 4 olika halvfabrikat för att tillfredsställa allas smaker

Men jag förstår inte varför det är värre att värma fyra olika halvfabrikat än fyra av samma? För jag tror inte att man köper halvfarbikat istället för att laga mat från grunden för att familjmedlemmarna börjat vilja ha olika mat. Utan för att det är enkelt,snabbt och att man saknar intresse av att laga mat. Jag tror att man gjort det långt innan barnen visst vad de vill äta och man kommer fortsätta göra det även när barnen flyttat hemifrån. Jag förstår inte heller hur man skapar gemenskap och samtal om maten genom att tvinga alla att äta samma mat?

Citat från: JonasBååth
Att ge efter för mycket för barnen är att göra dem en björtjänst i livet

Hur tänker du då?

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-16 10:42
Ja, det var det jag frågade dig vad du tyckte :)

Förlåt, jag uppfattade inte: "Men är det maten som är viktigast eller är det gemenskapen  vid en familjemiddag som är det viktigaste?" som en fråga utan ett konstaterande att det var gemenskapen som var det viktigaste, vad var o en åt var inte så viktigt bara alla åt utan att skrika.
Mitt personliga svar på frågan är att jag tycker gemenskap o mat är lika viktigt, jag ser ingen vits i att man måste välja det ena före det andra. Men så är jag inte heller i din situation, vi är två vuxna som i lugn o ro kan prioritera både maten o gemenskapen utan att någon bestämmer över oss.

Citat från: agnetasch
Men så är jag inte heller i din situation

:) Jag är inte heller i den situationen, det är inte mina egna grytor på spisen jag försöker försvara ;) Bara funderingar om varför det så enkelt att säga att det är fel utan att behöva säga varför det är fel. För jag tänker ju lite som...men om barn hatar tex fisk, tycker att det är det äckligaste i hela världen, smakar förvisso, men håller på att kräkas av smaken på vilket sätt står man då för en god matuppfostran och gör barnet en tjänst genom att säga att det absolut inte är äckligt, att det är gott. Inte nog med att det är gott, det är även nyttigt och vi kommer äta detta flera gånger i veckan! Att barnet förstår att de själv inte kan bestämma vilka smaker de gillar? att de inte har något val? hotet att det lika bra de vänjer sig för det är vad de kommer att få? 

Och visst kan man då samtala om maten med barnen, men då måste man ju acceptera vad de säger, att de tycker det är äckligt. Och vad ska man då säga, att det nyttigt! Och ännu ett barn har fått inplanterat att nyttigt=äckligt!

Jag kan då inte hjälpa att tycka att den föräldrer som steker både strömming och köttbullar till potatismoset och sedan vid bordet frågar om barnet vill smaka på mamma/pappas strömming och om de gillar det låter de äta hur mycket de vill utan att säga något om det, annars får de käka köttbullar utan att det sägs något om det, ändå står för en bättre matuppfostran!

Annan uppfostring av barnen kan man pyssla med i leksaksaffären, inte vid något så viktigt som maten! :)

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-16 10:42
Men jag förstår inte varför det är värre att värma fyra olika halvfabrikat än fyra av samma? För jag tror inte att man köper halvfarbikat istället för att laga mat från grunden för att familjmedlemmarna börjat vilja ha olika mat. Utan för att det är enkelt,snabbt och att man saknar intresse av att laga mat. Jag tror att man gjort det långt innan barnen visst vad de vill äta och man kommer fortsätta göra det även när barnen flyttat hemifrån. Jag förstår inte heller hur man skapar gemenskap och samtal om maten genom att tvinga alla att äta samma mat?

Jag tror att halvfabrikaten kommer in i bilden då det blir för jobbigt att tillfredsställa familjens alla krav med riktig mat. Att skolorna dessutom använder sig av det gör ju det ännu värre, men det är en sidosak. Sen så finns det ju de som oavsett skulle ta till halvfabrikat. Det handlar i slutändan inte om att tvinga barnen, även om det lätt kan verka så initialt, utan att få dem att se det som självklart att alla i familjen äter samma mat, det är viktigt för gemenskapen och hemmets kultur.

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-16 10:42
Hur tänker du då?

Barn som lär sig att de kan skrika/tjura/gråta sig till saker fortsätter med den metoden, istället för att lära sig argumentera för sin sak. Det är viktigt att lära sig kompromissa och att vara ödmjuk, att det finns mer än individuella behov att tillfredsställa. Lär man sig inte det från tidig ålder blir man lätt odräglig eller svinaktig. Likaså är det ju viktigt att föräldrarna inte är några diktatorer och kommenderar barnens smak etc. Om föräldrarna ena dagen äter köttbullar och potatismos (om vi säger att barnen älskar det) så får barnen äta stekt sill nästa dag (om vi säger att föräldrarna vill ha det).

Du har helt rätt i att det inte är bra om barnen uppfattar att allt nyttigt är äckligt, men jag tror att om de aldrig behöver äta det nyttyiga (för att det är äckligt) så blir konsekvenserna värre.

Här hemma lagar jag oftast maten, det finns 2 barn i hushållet. När jag lagar mat så lagar jag det mesta själv, sällan halvfabrikat. Det som är det roliga är att vi har aldrig tvingat barnen att äta det som dem inte tyckt om, men dem har alltid fått provsmaka och dem äter det mesta nu utan tvång eller en massa bråk. Dem har fått äta av det som bjuds , även om det har inneburit att dem suttit och ätit makaroner eller vad det nu må vara vid vissa måltider. Tror inte att man ska tvinga barn att äta det dem inte tycker om, men att man alltid ska prova och se om det kanske är tillagat annorlunda eller liknande.

MVH// Henrik

Självklart håller jag med dig om att barn inte ska lära sig att tjura sig till att få det de vill ha, men tycker du att ett bra argument gör skillnad? Om de kan argumentera för att de tycker det är fel att äta kött, ska hela familjen sluta äta kött då? Att det fel att gynna en fiskeindustri som överfiskar haven? Eller hoppa över det, blir lite åt pajkastar hållet kanske och det inte min mening. Det ett viktigt ämne du skriver om.

Fast vi får nog bara dela åsikten att vi har väldigt olika åsikter över mat, barn, middagen och hur barn ska skaffa sig sin smak. Jag är av bestämd åsikt att det barn uppfattar som ett tvång aldrig kan gynna deras smaklust oavsett vilka goda avsikter som ligger bakom.

Mina barn får äta det som serveras. Alla smakar på allt. Sen kan dem avgöra om det är gott eller ej - dock bara denna gång, nästa gång smakar dem igen. Fungerar utmärkt. Barnen äter nog det mesta. Ännu mer och bättre äter dem när dem fått vara med och laga.

Citat från: JonasBååth skrivet 2010-03-16 09:44

I övrigt kanske jag skulle uttryckt tydligare att jag intresserar mig för den generella situationen, och inte specifika fall. Inte för att jag missunnar någon att beskriva sin hemsituation.

Ja jag uppfattade det inte så eftersom du i det inledande inlägget skrev "Ni som inte lagar tre rätter på kvällen, köper McD-burgare regelbundet utan får hela familjen (exkluderat eventuella allergiker) att äta samma, hyfsat näringsrika måltid - hur gör ni?" Det var det jag försökte beskriva.

Citat från: JonasBååth skrivet 2010-03-16 09:44

Maten är, som jag ser det, viktig för gemenskapen. Precis som att det kan uppfattas som exkluderande mot barnen när föräldrarna dricker vin eller öl till. Att äta samma sak visar på gemenskap och jämlikhet.

Fast jag tror inte gemenskapen blir sämre av att äta olika mat. Om jag dukar buffé på en fest och inte alla tar av alla rätterna, har vi då en sämre gemenskap på festen? Nääää...Däremot blir väl livet lite enklare till vardags om alla äter samma mat. Och glöm inte att vi är förebilder för våra barn. Det är väl egentligen det den här frågan handlar om?

Jämlikhet förresten? Jag tycker väl inte att barn och vuxna är riktigt jämlika i och med att föräldrarna bestämmer över barnen - och så ska det ju vara. Mina barn vill inte heller ha öl och vin och jag vill inte ha läsk till maten, tack. Och inte mjölk heller för den delen. ;D

Erik Haag hävdade att ett barn måste äta något nytt 14 gånger för att börja tycka om det. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det (eller vad han har för källor) men att smaka en eller två gånger räcker knappast i de flesta fall tror jag.

Nu har jag inte läst någon forskning som specifikt handlar om måltidens gemenskapsfaktorer, men forskning på andra områden (t.ex. kläder, religionshattar etc) visar att olika visuellt utseende på till synes valbara element (alla kan inte ha en påvemössa, men det finns till synes inget som hindrar det) skapar avstånd mellan individer. Exempel går att hitta i Erving Goffmans "The Presentation of Self in Every Day Life". Sen beror det givetvis mycket på om det är en själv som sagt "jag vill (inte) äta det" eller om det är någon annan som sagt "Du får inte äta det".

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-16 18:12
Självklart håller jag med dig om att barn inte ska lära sig att tjura sig till att få det de vill ha

Men det är ju det du håller på o lär dina barn eller hur?

Hur det kan gå om barn aldrig behöver äta något de inte gillar illustreras av nedanstående sorgliga lilla historia:
Min man har en arbetskamrat i 40-årsåldern, gift o fembarnsfar. Han övertalades aldrig av sina "snälla" föräldrar att äta något annat än det han tyckte om. Resultatet har blivit att han enbart äter korv, köttbullar, köttfärssås med spagetti, hamburgare o pizza. Han får själv laga sin "barnmat" hemma för frun har som genom ett mirakel lärt barnen att äta vanlig mat. Men dessa matvanor är ju väldigt handikappande; äter han julbord med jobbet är det bara köttbullar han äter, dessutom dränkta i ketchup. Potatis till köttbullarna är ju inte att tänka på, han äter bara pasta. Coka cola till detta.
En semester i Turkiet var rena pinan för honom. Han kunde ju inte äta någonting utan var tvungen att uppsöka McDonalds för varje mål.
Tänk att gå miste om alla nya upplevelser o dessutom bli omgivningens driftkukku för detta sociala handikapp att aldrig kunna äta något nytt.
Men han hade en snäll mamma ;) 

Citat från: agnetasch
Men han hade en snäll mamma ;)  

Till skillnade mot alla som berättat om vilken tur det var att deras snälla mamma tvingande dem att äta upp alla grönsaker på tallriken, så att de idag älskar grönsaker? ;) Jag tror inte att du lär dina barn en bättre matkultur genom tvång! Varför skulle de som vuxna välja något som de tyckte var äckligt och som de hatade att som barn bli tvingad att äta av dig?

Citat från: agnetasch
Hur det kan gå om barn aldrig behöver äta något de inte gillar illustreras av nedanstående sorgliga lilla historia

Men nu förstår jag inte om du nu menar att man inte kan lära sig nya smaker senare i livet, om det fastställs när man är barn? Det är ju isåfall väldigt konstigt då att dagens fredagsmys rätt är tacos som förmodligen väldigt få av dagens föräldrar åt som barn? Det skulle ju ingen kunna äta om de inte fått det itvingat av sina föräldrar som barn? Skulle man inte gilla surdegsbröd om man inte åt det som barn? Och så vidare med diverse andra rätter och smaker...

Inte för att detta har med mat och "smakuppfostran" att göra, men din oro över att barn aldrig skulle få höra ett "nej" för att de då tjurar tycker jag är orealstisk. Det är ytterst få föräldrar som har möjligheten att ge ett barn allt de önskar sig. Jag har svårt att dela din åsikt att det enbart är något positivt, men visst, barnen lär sig nog tidigt vad ett nej betyder och att man inte kan få allt här i världen.

Citat från: JonasBååth skrivet 2010-03-17 08:21
Erik Haag hävdade att ett barn måste äta något nytt 14 gånger för att börja tycka om det. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det (eller vad han har för källor)

Det gjordes en undersökning i USA (tror jag det var) där en grupp barn som avskydde broccoli och verkligen störtvägrade äta det fick ingå i något projekt. Kommer inte ihåg exakt men familjerna där barnen ingick "tvingade" sina barn att smaka på broccoli med jämna mellanrum. Det var ett elände varje gång men det slutade med att de flesta barnen så småningom frågade efter grönsaken för de vart sugna på den och verkligen tyckte om den.

Citat från: Lena Marie
det slutade med att de flesta barnen så småningom frågade efter grönsaken för de vart sugna på den och verkligen tyckte om den

Trodde det handlande om hur mångr ggr det tog innan man kände igen en smak, inte att gillar den, kan man verkligen gilla allt? Men, ja, isåfalll får jag väl säga att jag kanske har fel i  mina "matuppfostranåsikter", även fast att jag kommer behålla dem för mig själv eftersom jag tror på dem.

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-17 11:48
Trodde det handlande om hur mångr ggr det tog innan man kände igen en smak, inte att gillar den

Att känna igen en smak är väl lite av övergången till att gilla den? Men som det sas så var det väl 14 gånger det tog.

Jag känner faktiskt många som redan vid 16-20 års ålder var tacksamma för att de hade blivit övertalade att äta mat de inte gillade, eftersom de uppskattade den då.

Jag är väldigt tacksam mot mina föräldrar att de lärde mig äta allting. Om dom någon gång tvingade mig till att smaka på något jag inte tyckte om minns jag dom inte som "elaka" utan jag minns bara maten; en del grejer tycker jag om nu o en del ogillar jag fortfarande. Det gav mig inga psykiska men för livet (tror jag i alla fall inte ;D) istället gav det mig en förmåga att äta o våga prova på nästan allt.

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-17 11:01
Men nu förstår jag inte om du nu menar att man inte kan lära sig nya smaker senare i livet, om det fastställs när man är barn?

Risken finns ju att barnets neofobi konserveras till den milda grad som hos "40-åringen" Nog tycker jag det verkar som om de som är vana att äta allt möjligt fortsätter att också prova allt möjligt. Är man väldigt inskränkt i sitt matval är väl inte sannolikheten så stor att man vågar alt. inser nyttan av att prova på något nytt?
Du tar upp tacos som någon sorts vågad nyhet i den vuxna matvärlden. Jag tycker nog det istället är ett skräckexempel på vuxen-neofobi. Samma smak o konsistens som i barnmatsburkarna (som också dagens föräldrar åt) Fredag efter fredag efter fredag...... ;)

Jag får nog sluta detta vid att jag inte delar era åsikter. Jag kommer aldrig tvinga barn att äta det de inte vill ha, men jag kommer alltid laga och äta riktigt mat själv. Men jag tror ni förstått mina tankar om barn och smak, bara att ni inte delar dem  :)

Men för att jag ska kunna tillföra något mer till dettta och föra det framåt så bör jag ju hänvisa till något som stödjer mig, så det inte bara bli mina egna åsikter och erfarenheter. Och det har jag inte nu. Ja, förutom Per Moberg (s.65,s.70) då ;) Men just nu saknar jag tiden för att dra igång och letar efter den forskningen som skulle eller inte skulle stödja mina åsikter om just detta. Det blir ett för stort projekt just nu. Men kanske återvänder till det när det privat blir ett mer aktuellt ämne:)

Agneta, den här 40-åringen du skrev om, är det säkert att han inte har nåt funktionshinder som gör att han inte törs prova nya smaker? Det låter mer så tycker jag.

Wow!!! Vilken härlig debatt de blev här!! :)

Det är otroligt spännande och intressant att läsa hur ni tänker å så!
Jag kan delge er hur det ser ut hos och med våra barn!

Mat är inte bara MAT. Mat är att få i sig energi för att man är hungrig, för att magen varit tom för länge. Haft en tung dag på jobbet, busat för mycket på dagis/skola utan mat de senaste timmarna... Behöver ladda batterierna, fylla på magen för att orka! Skapa någonting mysigt med mat för att umgås med släkt & vänner, kalas, högtider osv...

Mat i vår familj börjar egentligen med att mamman i familjen klurar ut en ungefärlig veckoplan, eller iallafall en inhandlingslista till mataffären som ska räcka till 5 middagar. Här får barnen gärna sitta med och tycka till om vad som ska ätas till middag i veckan. Är dom inte i närheten så brukar jag ropa på dom för att få lite tips... Ibland säger dom pannkakor & sylt!!!!! YEAAA!! Pannkakor mamma, pannkakor!!!???
No-no-no säger mamman och förklarar varför pannkakor o sylt inte är nån vidare bra kvällsmiddag. Ibland har dom ju sett mig i köket stå och riva ner både potatis och morötter och spenat i pannkakssmeten allt för att frångå efterrätts-pannkisarna!
Vi klurar lite ihop och tänker... "Vad finns det i affären som är nyttigt då??" "Vad är det för nåt man äter som man te x. kan odla hemma själv i trädgården?" Osv osv... Då lovar jag att ideérna kommer som kulsprutor!! Barnen är inne på min linje å så här håller vi på!!

Tilläggas skall att när vi jobbat och hämtar barnen på skola/fritids så gör vi inte "mat-handligen" FÖRE vi hämtar barnen, vi har alltid barnen med oss. Så har vi alltid gjort. När barnen var väldigt små och tultade omkring inne i mataffären så tog det visserligen sin tid att utforska alla hyllor med burkar å påsar och glada färger men de tycker jag man måste ge sina barn. Det finns inte i min värld att stressa barn i en mataffär! "Kom nu!!, skynda dig!!, måste hem å laga mat!! Dom väntar!! osv osv... HEMSKT!!

Det måste få ta tid att gå igenom en affär. Man måste som barn få analysera, få intryck, att stå å vända på ett paket salami och undra "ä dääää mammma??" osv... Ska vi rycka barnen i armen här?? å säga låt bli å pilla på allt!! KOM  NU!!! Nä....

Det är nånting som jag verkligen lagt stor vikt vid när jag handlar. Att barnen får vara med. Dom måste få se vad som erbjuds i en affär för det är faktiskt här vi till största del hämtar vår mat! Att jag sen har väldigt beundransvärda barn som oberört vandrar förbi godishyllorna utan skrik och bråk kanske har sina pluspoäng idag! Vem vet?! ;-)

Vem är nyfiken och intresserad av någonting (i detta fallet mat) om man inte fått inspiration och uppmuntran?? Tro mig, de ligger nånting i detta!!

Jag tror att det är HÄR allting börjar präglas. Vi försöker uppfostra våra barn i mataffären! Å vad sjutton får dom för bild av oss föräldrar som försöker skaffa mat, stressade och otåliga och serverar maten på bordet men med tankarna nån helt annanstans! Var finns glädjen och inlevelsen för att "nu ska vi äta mat tillsammans och de ska bli himla gott efter en lång dag att få sätta sig ner med familjen runt bordet" Borde vi egentligen vara förvånade att det finns barn som matstrejkar, "inte vill ha", "är inte hungrig", "tycker inte om"... Men ska barnen däremot ta sin hostmedicin, ja då kommer den pedagogiska falska uppmuntrande glädjen fram igen! "Seså lilla gubben, ta nu medicinen för de har farbror doktorn sagt och han blir sååååå glad om du tar heeeela skeden med medicin"... Å då väljer vi dessutom tillfället. Lugn å ro, inga andra störningsmoment omkring å dessutom helst sittandes i knät... Är vi föräldrar så naivt blinda för vårt eget beteende?? Jag undrar??

Okej! Väl hemma med ett gäng matkassar, hungriga barn, kissnödig hund som vill ut och tvätt i maskinen som snart börjar lukta mögel och oj, där fanns visst gårdagens disk på diskbänken också... Man BÖR inte stressa upp vid detta tillfället... Jaga inte upp sig för att snabbt hinna få undan disken, snabbt ut med hunden å be nån i farten att slänga till den lite mat. Oj va golven ser ut... Humöret blir sämre å sämre... Men åhhh SKALA potatis, nä de orkar jag inte, inte idag iallafall...!!! Det är för mycket annat som ska göras, herregud!! Sen kommer ena ungen med en bunt böcker från skolväskan och man hinner lite kort uppfatta nånting om läxa tills imorgon... Nu är stessnivån på MAX! Och det är här, nu i denna stund gott folk som vi förväntas laga mat, får barnen att äta upp maten och tycka att det är gott och inte peta i maten?? Hallå?? Finns det något sunt förnuft i detta överhuvudtaget?? Lycka till säger jag bara!

Nä, summa sumarum så tror jag att våra barn visst kan tycka om mat som erbjuds hemma bara det tillåts att ta tid och en nypa tålamod och eftertanke! När man står där med matkassarna i bägge händerna varför inte bara sätta sig ner på köksgolvet, ge sina barn en kram för att man längtat efter dom efter en hel dag på jobbet. Varför inte höra vem av dom som vill plocka in grönsaker i kylen å vem vill stoppa in brödet i brödlådan?? Varför inte slappna av och njuta av även dessa stunder och känna lite lycka?? Stressa av, LEV & njut av tillvaron så tror jag många matbekymmer är lösta. Låt barnen få vara med och handla, låt dom få hjälpa till att packa upp allt som börjar på bokstaven B, eller S?? Låt dom får välja färger på grönsakerna, låt dom få välja bordskryddor o ryck dom inte ifrån dom för att "näää, de blir fööör salt för dig!!!" Låt barnen bli mer delaktiga och är du själv stressad? Chilla ner på köksgolvet och njut av en varm kram så ska du se att de lättar lite! ;-)

Hos oss äter barnen samma mat som vi vuxna, vi lagar inte särskilda måltider till någon någonsin. Hade det däremot funnits allergi så, ja självklart! Barnen tycker det är kul och spännande när jag ropar från köket "nu är de mat, å nu vill jag vet vad ni tycker för de här har aaaaldrig ätit förut!!" då blir dom taggade till tusen å smakar å smakar å tuggar å hummar å tittar på varann å ja, jo, nä fy sjutton. Ord som ÄCKLIGT är strängt förbjudet hemma hos oss. Man får säga att det är "mindre gott" men då har man i alla fall smakat. Alla kan inte tycka om allt och det kräver jag inte av barnen heller. Tycker dom inte om något så gör dom inte de... Och vi tvingar inte i dom mat dom inte tycker om. MEN man MÅSTE smaka på allt! ;-)

Jag tycker väldigt mycket MINDRE om curry och bruna bönor.... ;-)

Kryddburken:

Jag tycker att du har många bra poänger, själv har jag aldrig tänkt på att påbörja uppfostran i matbutiken men det är säkert helt riktigt. Delaktighet är viktigt för att integrera barnen i familjens matkultur - helt klart!

Genialt kruddburken! Vad rätt du har i att barn måste få tid på sig i mataffären.
Det ger mig en déjà vu; som liten fick jag följa med mamma o handla. Eftersom det inte fanns snabbköp gick man i köttbutiken, fiskaffären, saluhallen osv. Ofta fick man vänta länge i kö o hade tid att peka o fråga, titta o smaka. I ostbutiken fick man vara med o smaka på olika ostar o i köttbutiken fick alla barn en wienerkorv att mumsa på (därav min förtjusning i rå korv)
Det var ju en flygande start i livsmedelskunskap man fick. Det har jag inte tänkt på. Tack för påminnelsen kryddburken!

Citat från: Kvasthilda skrivet 2010-03-18 23:10
40-åringen du skrev om, är det säkert att han inte har nåt funktionshinder som gör att han inte törs prova nya smaker?

Jag trodde också det först men min man förnekar det; killen är helt "normal" på alla punkter utom att han bara äter det jag räknade upp härovan. I släkten har vi två barn med särskilda behov o båda är krångliga med maten. Men det är krångel av ett annat slag o min man tycker sig se skillnaden. Fast det hindrar ju inte dig från att ha rätt ;)

Kryddburken:

Mycket tänkvärt! Jag har liknande tankar kring barn och mat. Sonen (2 år) får alltid vara delaktig i matlagningen och har varit det sedan länge. Han får t.ex. en (slö) kniv och en egen skärbräda och lite lök/potatis/svamp eller vad vi nu har i maten så att också han får vara med och hacka. Vispa saker och att titta på och hjälpa pappa att baka bröd tycker han också om osv... Jag tänker att om han får vara med vid matlagningen (och senare också matplaneringen) så tror jag att både matlust och "modet" att smaka på nya saker blir större när man varit delaktig. T.e.x. så kan en (ur barnets synvinkel) "grön sörja" se och verka mer aptitlig om man varit med och sett pinjenötterna, basilikan och vitlöken, m.m. mixas till detta...

Ju mer man involverar barnen i matens alla stadier (planering, inhandling, tillagning) desto mindre problem får man tror jag.

Vi pratade lite om delaktighet i matlagning och sånt på jobbet och en av mina kollegor blev alltid utskuffad ur köket av sin mamma som liten och han lärde sig aldrig laga mat förrän han flyttade hemifrån... tragiskt.. så detta är också något som jag har som ambition att mina barn ska kunna (tidigt)... Risken är nog annars stor att man faller in i hel/halvfabrikatsträsket för att man helt enkelt inte kan något annat...

Citat från: agnetasch skrivet 2010-03-19 09:49
Jag trodde också det först men min man förnekar det; killen är helt "normal" på alla punkter utom att han bara äter det jag räknade upp härovan. I släkten har vi två barn med särskilda behov o båda är krångliga med maten. Men det är krångel av ett annat slag o min man tycker sig se skillnaden. Fast det hindrar ju inte dig från att ha rätt ;)

Matbeteendet stämmer väldigt väl in på min bror och jag tror faktiskt inte att tvång hade hjälpt det minsta. Han är väldigt envis och om det var så att någon sade att "då får du vara utan", då var han utan. Och det kunde han vara väldigt länge tills han började blöda näsblod eller liknande.

Det hade säkert gått med tvång, frågan är ju om det fungerat, om du tror det idag isåfall hade varit någon skillnad? Fungera det med tvång på barn?
Och inte bara mat för den delen. Går det med tvång får till en musik- eller idrottstjärna av ditt barn? Idrottsläraren som tvingar alla till utför något, skapar han då bara en sund inställnig till idrott och får dem att våga eller en "ont-i-magen" känsla hos de barn som inte vill och ett ointresse för idrott? När tvånget försvunnit från deras liv, så finns ju ingen anledning att bry sig om idrott längre. Har han förlorat "den stora bilden", på samma sätt som en föräldrar som ser sina barn plocka äppel,banan och päron från frukfatet tvinga dem till att också måste smaka på passionsfrukt och ananasen, de frukter som de absolut inte vill ha?

Man KAN faktiskt framleva sitt liv utan att vara musik- eller idrottsstjärna, det går t.o.m bra att vara musik- eller idrottsointresserad (se undertecknad ;D) Men att leva utan att kunna hantera mat (äta,skaffa,må bra av) är väl lite svårare, mer socialt handikappande. Att lära sig det behöver väl inte göras med tvång, normal uppfostran räcker väl?

Det handlar ju över lag inte om att tvinga barnen i någon form av "ät annars jävlar!"-stil. Det handlar om att föregå med gott exempel och istället för att laga fyra olika rätter komma överens om en rätt som alla fyra äter - diplomati helt enkelt (eller manipulation kanske).

Citat från: agnetasch
Men att leva utan att kunna hantera mat (äta,skaffa,må bra av)

Fast att säga att matlagning skulle handla om leva idag i Sverige är ju att ta i en del, det räcker med att kunna hantera en micro för att du ska leva!

Citat från: agnetasch
mer socialt handikappande.

Jag tycker det mer handlar om du har elaka "vänner" isåfall som hånar dig, än att det är ett socialt handikapp. Och det kan du väl lika gärna bli om du vore en matsnobb som inte tycker tacos är fint nog som fredagsmys. Det är hemskt tråkigt, men det har ju inget med att göra vad du äter, bara att det skiljer ut dig från vad andra tycker är rätt.

Citat från: agnetasch
Att lära sig det behöver väl inte göras med tvång

Behöver? Jag kan inte se hur du ska få barn att må bra av mat gennom att använda tvång?

Citat från: JonasBååth
Det handlar ju över lag inte om att tvinga barnen

Hur menar du då? Antingen tvingar du väl dem eller också inte? Antingen kan de säga nej eller också kan de inte det. Barnen lär ju "syna dig" för att se vad som händer när de säger "nej" och håller fast vid sitt nej ganska omgående.

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-21 19:23Fast att säga att matlagning skulle handla om leva idag i Sverige är ju att ta i en del, det räcker med att kunna hantera en micro för att du ska leva!

Lever du enbart på micromat och snabbmat lär du inte må så bra i längden, det är kanske att överleva, inte att leva.

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-21 19:23Hur menar du då? Antingen tvingar du väl dem eller också inte? Antingen kan de säga nej eller också kan de inte det. Barnen lär ju "syna dig" för att se vad som händer när de säger "nej" och håller fast vid sitt nej ganska omgående.

Jag tycker att det är att göra det lite väl enkelt. Visst, alla barn ska ha rätt att säga "nej", men när de säger det ska föräldrarna inte bara säga "ok" utan istället fråga hur det kommer sig, om barnet har några andra förslag och diskutera sig fram till en lösning? Det är i min mening god uppfostran, att uppmana till diplomati och ödmjukhet.

visst, uppmana till diplomati och ödmjukhet...fråga om andra förslag och diskutera fram en lösning....men det låter väldigt långt ifrån vad jag tycker är ett tvång att äta maten?

Eller missuppfattade jag att du tyckte att tvång var ett ibland nödvändigt sätt att forma barns matvanor på? Du kanske inte tyckte att man skulle tvinga?

Det kan ha blivit lite av ett missförstånd (jag kan mycket väl ha varit otydlig). Jag menade att föräldrarna inte ska låta barnen diktera vilkoren utan "tvinga" dem till familjärt samarbete i matfrågorna.

åh, vilken kul diskussion  :)

Jag har alltid gillat mat, alltid fått vara med och handla, peka och känna på fiskar, kött och grönsaker. Med resultatet att det enda jag inte gillar är paprika (för det ger mig halsbränna). Mina föräldrar har aldrig lagat annan barnmat till mig, aldrig tvingat mig att äta eller bråkat med mig om maten.

Däremot var det så att det serverades mat och det ifrågasattes aldrig om jag ville äta, eller vad jag skulle äta. Var man hungrig så åt man - var det nåt jag inte tyckte så där jättemycket om så tog man mindre men mina föräldrar hade inställningen att det inte serverades mat som var äcklig. Det funkade på mig i alla fall. Jag hade vitlöksgratinerade sniglar som favorit när jag var 5 år.

Och ja, det är socialt handikappande att inte äta allt / det mesta. Eller ja, åtminstone till en viss grad. Beroende på vilket jobb du har och vilka du umgås med.
Tex så sitter jag i en bolagsstyrelse, vi reser runt till olika länder i Europa och besöker bolag, bjuds på lunch och middag med olika förutsättningar och då får man antingen äta det som bjuds eller gå hungrig och med maratonmöten på en 6 timmar så är hungrig ingen underbar förutsättning.  Det går inte att få bara köttbullar eller bara spagetti. Möjligen skulle det funka om man var allergisk eller vegetarian.

Nu har jag inga egna barn men jag ser på barnen runt om mig att upp till ca 7 år så orkar de inte med för mycket valmöjligheter, säger man att lax är gott , äter det själv så äter dom också. Självklart har de rätt att säga nej, att kränka någon är aldrig rätt väg men hur kan något vara äckligt som man inte smakat ? Det handlar ju om projicering av ett förhållande  - lite som att gå in i en situation med utgångsläget att det inte kommer att funka ?

Ringo; att tvinga/övertala ett barn till något verkar vara det absolut värsta du kan tänka dig att göra. Men hur vet du att resultatet av din "låt-barnen-bestämma"-uppfostran ger bättre resultat? Redan nu verkar det ju inte som om demokratin i er familj fungerar; föräldrarna tvingas (!) slänga i sig maten ensamma o ungarna river huset om de inte får vad de vill ha.
Men du kanske trivs med att vara barnens pass-opp. Som du säger är det kanske inget merarbete att laga specialmat åt dom. Det är nog betydligt jobbigare att orka/hinna/våga ta en diskussion med barnen. Tänk då på att du också har rätt att säga nej, inte bara dom.
Du tror att om man övertalar ett barn att äta familjens mat så får det men för livet o kommer som vuxen att aldrig äta den maten. Är inte det ditt resonemang?
Men om du jämt lagar speciell mat till barnet så signalerar du ju till barnet att all mat som familjen i övrigt äter är "äcklig" Du konserverar ju barnets uppfattning att det bara kan äta sin gamla vanliga mat.Det spelar ingen roll hur mycket du sitter o smackar o säger att den stekta strömmingen är god, du har ju redan erkänt att den är "äcklig" genom att laga något annat till barnet.
Men du har ju rätt att ha din egen uppfattning om barns matuppfostran, jag förstår den bara inte riktigt ;)

Citat från: agnetasch
...Du tror att om man övertalar ett barn att äta familjens mat....
....att tvinga/övertala...

Det är för mig två helt olika saker. Tvinga innebär ju någon form av tvång. Undrar vad du egentligen menar med tvinga? Jag hoppas inte du trycker ner ditt barns huvud i talriken, men förespråka du tvång för dina barn måste du ju mena tvång av något slag? Vad för tvång är det?

Citat från: agnetasch
...ett barn till något verkar vara det absolut värsta du kan tänka dig att göra

Det är ointressant, jag säger att jag inte tror att "tvångsmata" sina barn skapar en gott förhållande till mat för dina barn, inte att det är det värsta du kan göra emot dem.

Resten känns som någon sorts "dagens unga saknar hyfs"predikan! Jag vet inte hur du menar med "Men du kanske trivs med att vara barnens pass-opp", men antar du menar det som något slags påhopp som jag ska bli arg över? Eller med ""låt-barnen-bestämma"-uppfostran", att barns förhållande till mat när de flyttar hemifrån spelar inte så stor roll bara de har helt klart för sig vem det är som bestämmt över dem eller vad menar du?

Ursäkta om jag uttrycker mig så att du blir arg, men är det jag som irriterar dig eller är det den allmänna bristen på sympatier för din matuppfostringsteknik?

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-22 14:38
men förespråka du tvång för dina barn måste du ju mena tvång av något slag? Vad för tvång är det?

Har jag någonstans förespråkat tvång? Det är nog du som tolkar det som om jag förespråkar käppen om inte ungdj-a äter vad dom får.
Jag kan faktiskt skilja på olika slags tvång från käppen till mild övertalning, ordet tvång är inte lika laddat i mina ögon som i dina. Allt beror ju på vad barnet UPPLEVER som tvång. Det är tydligen inte alla barn som upplever det som ett tvång att äta det familjen äter, medan andra alltid gör det. Ju mer dom blir vana vid att slippa allt "tvång" ju högre protesterar dom vid mothugg o föräldrarna UPPLEVER det som om dom tvingar barnen till något.

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-22 14:38
"dagens unga saknar hyfs"

Nu var det ju du själv som berättade om hur dina barn rev huset när dom inte fick som dom ville.Hur betecknar du DET beteendet?

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-22 14:38
att barns förhållande till mat när de flyttar hemifrån spelar inte så stor roll bara de har helt klart för sig vem det är som bestämmt över dem eller vad menar du?

Tycker du det är så konstigt att någon har bestämt över barnet? Det är ju föräldrarnas uppgift. Du kan knappast förutsätta att ett barn vet o kan allt från födseln, det är föräldrarnas sak att dela med sig av sin kunskap o erfarenhet. Är dom duktiga på det har barnet en bra förhållande till mat när det flyttar hemifrån.

Citat från: agnetasch
Har jag någonstans förespråkat tvång?

eh,ok,så...du håller egentligen med mig om att aldrig tvinga ett barn att äta det de inte vill ha? Och med tvinga menar jag just tvinga så klart.

Men är tvång ett så självklart ord, visst, tvångsmatning är definitivt tvång, men är alla överens om vilka av nedanstående punkter som kan upplevas som tvång? Vad är OK och inte?
a) Övertalning med milda handgripligheter (att till exempel greppa ganska hårt om en arm)
b) Att säga "Om du inte äter är du dålig och gör oss och gud ledsna och farmor och hela släkten får skämmas för dig"
c) Att säga "Om du inte äter förlorar du förmåner" (läsk/efterrätt/lördagsgodis/aktiviteter)
d) Att säga "Om du äter detta får du nya förmåner"
e) Att inte erbjuda några alternativ - dvs mer eller mindre underförstått "ät detta eller somna hungrig"

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-22 19:18
du håller egentligen med mig om att aldrig tvinga ett barn att äta det de inte vill ha?

T.o.m jag begriper att det inte går att tvinga i ett barn mat. Hur skulle det gå till? Med hjälp av konservöppnare?
Men om barnet erbjuds att äta familjens vanliga vardagsmat o får förklaringen att ingen hinner laga specialmat utan nu får du äta så mycket eller lite av det här du vill  då ser jag det inte som "tvång"
Hur hade du det själv som barn? Upplevde du det som tvång att äta familjens mat? Är det en reaktion på gamla oförrätter som gör att du absolut inte vill tvinga dina barn till något?

Alltså jag fattar liksom inte riktigt ?

Jag fick aldrig några alternativ, det var liksom inte tal om någon annan mat så det var inte heller underförstått att "ät eller somna hungrig". Det fanns mat på bordet, den åt alla av och det var gott. Det fanns inte mat som var äcklig, möjligen mindre god och då åt man mindre av just den delen.

Citat från: agnetasch
Hur skulle det gå till? Med hjälp av konservöppnare?

men....hur det ska gå till är inte poängen! Om jag berättade för dig hur en mamma använt en konservöppnare för att få sin 4åring att äta sin mat, skulle det spelar någon roll?

Även om du inte tror det så tror du väldigt gott om föräldrar. De föräldrar som gör som barn vill. Föräldrar kan lika gärna vara de elaka psykopater, som allt för många barn växer upp med, som läser det du skriver. Föräldrar som inte har något att problem att på din fråga "hur skulle det gå till" ge dig fler svara än du vill på hur man får ett barn att lyda. Från det enklaste att hålla kvar tills du ätit eller "mamma elda upp din nalle om du inte.." tills mer uppfiningsrika metoder.

Jag är nu inte ute för att på något sätt jävlas med dig. Men du är en klok aktiv skribent på att stort matforum, folk tar till sig det du skriver. Du duktig och visat att du vet vad du pratar om i många trådar, folk tror på det du skriver. Då tycker jag också att du ska vara väldigt rak i vissa frågor och inte ger något svävvande svar som kan tolkas lite hur man vill. För jag tror inte att det hos dig i grunden ligger någon tveksamhet i frågan?

Och missuppfatta mig inte nu. Jag har inget problem med att du säger "antigen detta eller inget alls" vilket jag tror är det vanligaste i de flesta familjer. Det är väl rätt naturligt. Jag har inget problem med att du lagar 20 olika rätter till dina barn varje dag och de äter vad de vill heller för den delen. Men detta började någonstans handla om att hela familjen skulle sätta sig ner och äta samma sak tillsammans och det var så viktig att det antydes att det skulle kunna göras med tvång för att uppnå det. Att man ska tvinga barn att äta. Det är det jag säger är fel!

Citat från: Filippa
åh, vilken kul diskussion  :)

:)

Citat från: Filippa
Och ja, det är socialt handikappande att inte äta allt / det mesta. Eller ja, åtminstone till en viss grad.

Jo, jag förstår tanken, menar bara att det är fel att det är så, och inte fel på personen. Jag uppfattar ett socialt handikapp som något negativt, ett problem för personen. Men man skulle ju på samma sätt kunna säga att det är ett socialt handikapp att inte dricka alkohol. Men för den del är det ju inte fel att man inte dricka alkohol.

Drar man det så långt man kan åt ena hållet blir det sadistiskt elakt psykopattvång (som alla givetvis tar avstånd ifrån), åt andra hållet milt föräldratvång i motsats till "gör vad du vill".

Vissa ord och formuleringar kan ha ganska olika betydelse beroende på sammanhang och varje individs erfarenheter, det är därför viktigt att inte ta sin egen uppfattning om vad något betyder för given och försöka förklara vad man menar när man diskuterar så att man inte missuppfattar och pratar förbi varandra.

Citat från: Andreas
Vissa ord och formuleringar kan ha ganska olika betydelse

men...jo visst,som "Jag är för dödstraff - fast jag tycker ju inte man att du ska döda någon så klart, det är fel, men det förstår väl alla, att man inte kan göra det!" Antingen tycker man väl att det finns saker som gör det försvarbart att man dödar någon eller också är man ju emot dödsstraff. Att istället övergå till att diskutera när man egentligen har dödat någon blir ju bara konstigt försök till att inte erkänna att man har fel.

Jag tycker det är enorm skillnad mellan att säga "ät eller var utan" eller bara "ät!"! Men jag uppfattar det till att du vill "dämpa" diskutionen, så visst,släpper det.

Men jag tycker jag det var tråkigt att det bara är ett par person som inte har något problem med att rakt ut säga att man inte ska tvinga sina barn att äta när diskutionen kommer upp här! Gissar att jag antagligen tycker det värre än det egentligen är då!

Varför vi hela tiden pratar förbi varandra Ringo är kanske för att du inte definierar vad du menar med att tvinga Att skriva "Och med tvinga menar jag just tvinga så klart" klargör inte den saken. Var går din gräns mellan att tvinga o inte tvinga? Välj på Andreas skala ;)

Jag jämställer inte att begära att ett barn ska sitta med familjen vid matbordet o äta/prova att äta av den mat som bjuds med att tvinga ett barn att äta Då tränar man ett barn att äta. Är det så mycket värre än att muta ett barn att sitta vid bordet genom att alltid servera det olika alternativrätter?

Att tvinga ett barn att äta genom att hota med fysiskt våld är en annan sak (eller hot mot Nalle!) Det tar jag avstånd ifrån, inte för att jag tror att barnet kommer att hata den maträtten resten av sitt liv utan att för att barnet blir skrämt av själva hotet.

Ordet tvinga kan ju användas på många olika sätt: "Jag kände mig tvingad att äta den otäcka maträtten på middagen hos Johanssons igår" Inte tvingade fru Johansson i dig maten! Herr Johansson hotade  inte att spöa upp dig vid matvägran. Men man kan känna krav på sig, precis som jag kände krav på mig att äta det som bjöds hemma, inte tvång (ät nu,annars blir det rottingen!) Jag ville också glädja mamma o pappa med att äta det dom lagade. Jag förstod att vi inte hade råd eller tid att laga annan mat till mig eller mina syskon. Och, framför allt, jag ville inte vara utesluten från gemenskapen med familjen, vilket jag fattade skulle inträffa om jag inte var samarbetsvillig.

Jag anser alltså inte att man med fysiskt eller psykiskt våld ska tvinga barn att äta. Förhoppningsvis har man dessförinnan hittat andra kommunikationsmedel. Prata, övertyga, locka, förhandla, övertala. Jag tycker det finns en oändlig gråskala mellan tvång o kravlöshet.

Citat från: agnetasch
Jag anser alltså inte att man med fysiskt eller psykiskt våld ska tvinga barn att äta.

Och i det håller jag helt med dig och tycker du har alldelse rätt!

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-24 11:48
:)Jo, jag förstår tanken, menar bara att det är fel att det är så, och inte fel på personen. Jag uppfattar ett socialt handikapp som något negativt, ett problem för personen. Men man skulle ju på samma sätt kunna säga att det är ett socialt handikapp att inte dricka alkohol. Men för den del är det ju inte fel att man inte dricka alkohol.

Att inte dricka är socialt accepterat i alla kretsar, utom möjligen bland 15-18-åringar. Alla normala människor är medvetna om de olika skäl som finns för att inte dricka alkohol.

Att däremot inte äta det mesta är inte accepterat. Om jag som bolagsrepresentant (säljare, styrelse, besökare etc) berättar att nej, jag äter inte den sallad/smörgås etc som ni bjuder på för jag gillar bara spagetti eller hamburgare så funkar det liksom inte ?
Eller vara hembjuden till sina blivande svärföräldrar första gången och bli bjuden på levergryta som din respektive fullständigt äälskar och du hatar lever. Talar du om för svärmor och din respektive att sorry, jag håller mig till potatis för jag tycker lever är äckligt men jag har aldrig smakat ? (och ja, jag har haft den oturen och åt med god min min lillla portion).

Det kan så vara att samhället har fel som inte accepterar allas olika smak men samtidigt så är ju det vi tycker är normala rätter kanske inte så normala i andra delar av världen. I den muslimska delen av världen har de sällan förståelse för de som älskar fläskfile tex. Och väldigt liten förståelse för den som inte gillar lamm..

Man måste ha ett öppet sinne i dagens värld. Det är lika bra att vänja sina barn vid det också.

Citat från: Filippa
Att inte dricka är socialt accepterat i alla kretsar, utom möjligen bland 15-18-åringar. Alla normala människor är medvetna om de olika skäl som finns för att inte dricka alkohol.

Jo,visst finns det många skäl och du förväntas ju redovisa vilket skälet är till att du inte dricker alkohol, eller? Även om du inte 15 utan om du är en 30-nånting kvinna och befinner dig på personalfest, första månaden i din graviditet, så kommer du nog redan innan du kommit dit tänkt ut den lögn du under kvällen kommer att använda för att du inte kommer att dricka alkohol den kvällen. Eftersom du vet att folk kommer att undra varför du inte dricker. Det är ju "Nej tack, jag kör" och inte bara "nej tack", det måste förklaras varför. Jag tycker inte riktigt man då kan säga att det är helt accepterat att inte dricka?

Fast du menade kanske den som aldrig druckit alkohol - så klart. Och då har du ju helt rätt i att ingen kommer övertala dig till "åtminstone smaka" på det. Fast jag tror, åtminstone "svenskar" kommer att vara mer intresserad av varför du inte dricker alkohol än varför du inte äter lever. Att det skulle "ifrågsättas" mindre om du inte åt lever.

Och vara säljare kan du säkert ha rätt i, men det tycker jag är lite annorlunda att jämföra med. Om du tex är i en kultur där män förväntas vara tysta och vackra under affärsmöten, så får du ju som man då vara tyst och vacker osv.

Då är det mer intressant om du menar att du kanske skulle tycka illa och bli arg på den muslim som inte äter din dyra fläskfilé och sparka ut honom ur ditt hem? Eller om menar att du skulle se ner på din framtida eventuella svärdotter om hon sa att hon inte gillade något av det du hade i din gryta?

Oh, spännande :-)

Nej, att inte behöva redovisa sina skäl för att dricka beror helt på hur du gör det. Jag dricker sällan pga två skäl, inget av dem är något jag vill redovisa på jobbet / bland vissa vänner/ släkten mfl  ( min mamma var alkoholist och jag har en tumör i min lever som inte gillar alkohol) så jag konstaterar bara att jag tar mineralvatten och hittills har bara en person ifrågasatt det. Hon fick svaret " Varför undrar du?" och när hon frågade om jag var gravid så sa jag "Tack för frågan men nej" och därefter dog konversationen om det ämnet.

Givet är det mer accepterat att inte äta lever än att inte dricka alkohol . Men man kanske ska som förälder fundera över vad man vill lära sina barn, för det var ju grund frågan. Är det inte bättre att gilla lever än sponken ;-) ?

Jag tycker din jämförelse med säljare och tysta vackra män haltar, möjligen är jag för dum för att förstå den.

Det jag vill ha fram är att om du som barn fått speciell mat alltid, aldrig lärt dig att vidga dina matvyer, aldrig lärt dig prova ny mat (oavsett om det är lever, fårögon , fisk eller couscous) så har du en nackdel i ditt sociala liv oavsett vad du har för jobb eller i vilka kretsar du rör dig när du blir vuxen.

Jag tycker du vrider det jag skrivit åt fel håll. Jag skriver att det vi i Sverige anser vara "normal" mat, inte anses vara normal mat i andra delar av världen. Jag skriver inte att muslimer som inte äter fläsk inte är välkomna, jag skriver att de förmodligen har en annan syn på vad som är normal mat än vad du har. Gör dig inte dummare...

Det är väl dokumenterat att ett första intryck av en person är svårt att ändra, intrycket beror på hur du presenterar dig själv både vad gäller tal, handslag, kläder och givetvis ditt bordsskick. Att en gäst inte äter din mat är nedslående ( men givetvis förståeligt om man är allergisk ), en gäst som inte äter av din mat för att han inte vill prova och har en förutfattat mening om att det är äckligt - är jävligt irriterande. Och i alla fall i  mina ögon så blir intrycket genast mer negativt. 

Jag är i alla fall mån om att allas intryck av mig ska vara så bra som möjligt. Då kan jag äta en liten portion av något jag tycker är mindre gott för att göra ett bra intryck. Det skadar mig inte.

Och vad gäller muslimer, jag har bott i nästan ett år i Bagdad före Kuwait-kriget. Lärorikt, spännande och utvecklande. De har en fantastisk matkultur och många är otroligt toleranta och nyfikna. Men om du blir bjuden på lunch hos chefen för säkerhetspolisen och han bjuder på fårtestikel & tarm gryta ........ fundera en stund på om du hur du skulle göra Ringo ? Abu Garaib har blivit trevligare sedan dess.

Citat från: Andreas skrivet 2010-03-23 13:36
Men är tvång ett så självklart ord, visst, tvångsmatning är definitivt tvång, men är alla överens om vilka av nedanstående punkter som kan upplevas som tvång? Vad är OK och inte?
a) Övertalning med milda handgripligheter (att till exempel greppa ganska hårt om en arm)
b) Att säga "Om du inte äter är du dålig och gör oss och gud ledsna och farmor och hela släkten får skämmas för dig"
c) Att säga "Om du inte äter förlorar du förmåner" (läsk/efterrätt/lördagsgodis/aktiviteter)
d) Att säga "Om du äter detta får du nya förmåner"
e) Att inte erbjuda några alternativ - dvs mer eller mindre underförstått "ät detta eller somna hungrig"

Jag brukar "hota" med att dom kanske missar nåt gott om dom inte smakar.  :)

Citat från: Filippa
Är det inte bättre att gilla lever än sponken ;-) ?

Abslout

Citat från: Filippa
Jag tycker din jämförelse med säljare och tysta vackra män haltar

Men om man vänder på det, om du som säljer bjuder en kund på lunch och du bjuder kunden på något den inte äter, så är det ju fortfarande ditt problem som säljare. Du kan ju inte som säljare säga att det inte gör dig något om din kund inte känner sig socialt accepterad på din lunch. Jag tror om en kund kommer till ditt företag för en mång miljard order och han enbart äter köttbullar, så kommer du ju inte säga "köttbullar? här äter vi testiklar" han kommer väl få de finnast köttbulla som du som säljare kan uppbringa? Kommer du som säljare till ett företag och det är testiklar som bjuds så får du väl äta testiklar.

Har det inte på det visat mer med "status" att göra vem som bestämmer vad som är socialt accepterat? (Och ja,visst det kanske samma för svärmor/svärdotter i status, att mor kan bjuda på lever första gången, men att dottern inte kan servera grisfötter första middagen för svärföräldrar och anse att de ska äta det). Det var min mening med att det var anorlunda med säljare iallafall jämfört med dina vänner.

Citat från: Filippa
barn fått speciell mat alltid, aldrig lärt dig att vidga dina matvyer, aldrig lärt dig prova ny mat

Detta förstår jag inte riktigt, eftersom du skrev att du åt när du väl "behövde" äta lever? Det var ju inte så att det absolut inte gick för att du aldrig ätit det, du åt ju! Då är detta väl inget problem? Eller vad missar jag?

Citat från: Filippa
Jag skriver inte att muslimer som inte äter fläsk inte är välkomna....Gör dig inte dummare...

Du missförstod mig, dina tankar om muslimer är jag inte intresserad av, då jag inte utgick från annat än att du tyckte gott om personer. Vad jag undrade vad om du gjorde skillnad i om personen inte åt det av religös skäl eller för att de inte tyckte om det? Säg vegan istället för muslim då om det inte känns lika laddat för dig eller gör mig mindre dum eller så?!
Eller om svärdottern inte äter foi gras för att hon inte gillar lever eller för att hon tycker de produceras på ett vidrigt sätt är lika oaccpterad hos dig? Eller gör ett bra skäl skillnad hos dig? Annat skäl än allergi då, som jag förståt är okey. Eller är allting lika jävligt irriterande bara de inte äter din mat?

Citat från: Filippa
....hos chefen för säkerhetspolisen......har blivit trevligare sedan dess.

Jag förstår det som att du menar att om han hade velat binda fast mig i sin säng, så hade det blivit så också likaväl som jag skulle ätit vad som bjöds? Jag förstår dock inte din poäng med det?

Ringo, vi enas om att vi har olika syn på saken.

Och chefen för säkerhetspolisen i Bagdad var nog inte intressarad av att binda någon i sängen. Det förstår jag inte vad det kom ifrån. Han var nog mer intresserad av att slänga ut de otrogna ur landet utan större ceremonier med ett mellanspel i fängelse. Däremot blev han imponerad när vi var civiliserade nog att äta hans mat på hans villkor med hans traditioner och hans intryck av oss blev så positivt att vi fick tid att samla ihop oss innan vi blev utslängda i samband med kriget.

Citat från: Ringo skrivet 2010-03-25 10:46
Jag tycker det är enorm skillnad mellan att säga "ät eller var utan" eller bara "ät!"! Men jag uppfattar det till att du vill "dämpa" diskutionen, så visst,släpper det.

Nej ville inte dämpa er, vad jag önskade var att ni skulle bli tydligare då jag upplevde att ingen av er riktigt förklarade vad ni menade.

Citat från: Kvasthilda skrivet 2010-03-26 11:15
Jag brukar "hota" med att dom kanske missar nåt gott om dom inte smakar.  :)

Syftar du då på att det goda är själva maten eller syftar du på nån mutefterrättsgodbit?

Citat från: Andreas skrivet 2010-03-30 19:28

Syftar du då på att det goda är själva maten eller syftar du på nån mutefterrättsgodbit?

Jag syftar på maten. Om man inte smakar på maten kan man ju missa nåt, tänk om det är gott! Mutefterättsgodbit (snyggt ord förresten) används inte i detta hus. Jag tror nämligen inte det skulle funka! Dom är som sin mor, omutbara...  ;D

Det låter som ett sunt "hot". :)

Mindre sunt apropå tidigare diskussion om vad som är OK och inte: :(

Linköpings universitet har låtit 8 494 skolelever mellan 13 och 18 år gamla bosatta i Sörmlands län svara på en enkät om erfarenheter av fysiskt våld. Ett av sju barn har utsatts för våld av föräldrar eller vårdnadshavare. http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/linkopings_universitet/pressrelease/view/ett-av-sju-barn-misshandlas-i-hemmet-390959

Och på påskdagen 4/4 20:00 visas dokumentären "Hon ville ju inte lyda" i SVT2 som tar upp det faktum att anmälningarna om barnmisshandel ökar kraftigt.