Tack Karl-Johan.

Ja en stor förändring kan man ju helt klart säga,det är så man knappt själv tror att det är riktigt rätt men trotts att det är så här, så har jag gjort Isterband i dag som nu är i röken och framöver ska jag göra mos och blanda med korven i pyttesmåbitar. sk BLI OTROLIGT GOTT

ROLF

Jag har en glad och god önskan om att ni alla ska ha en god fortsättnig på det nya året alla mina cybervänner.

Jag har även en nyhet vad gäller min kamp mot övervikten som snart är ett minne blott. Min viktminskning har lyckats perfekt -27,rask resa man va skööön det känns som man har fått ett andra liv. iiiiiiiiiippppppppppppppppppppiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii.

//rolf

Hej på er alla glada i sommarvärmen.

- 48 jag det är 1/3 av min urprungliga vikt

// roffe

Åh vad fantastiskt bra gjort! Trevlig sommar!

Roffe!

Ett STOORT grattis till dig, och det är väldigt kul att se dig på Matforum igen!   

Grattis Roffe!
Hoppas din viktresa neråt har gått utan komplikationer.

I dag - 51 det går långsamt numera. Men det har blivit så mycket lättare att röra på sej.
Nu håller jag på att tillgodogöra kroppen ny muskelmassa och det är så mycket svårare.
Problem: Ja ibland.
Alla som inte set mej på ett tag tror att jag blivit sjuk och det har jag väl i viss mån men det är i så fall av glädje.

Det bästa är ändå att mitt problem med diabetes har försvunnit helt och min insulinbehandling är numera ett minne blott + alla andra mediciner som skulle påverka blodtryck.blodfetter mm. Det låter som en dåligt skämt men är SANT!!!!!!!!!!!

Ha det så gott alla vänner här på Matforum

//roffe

Coolt! Grattis! Stor operation men vinsten i livskvalitet ser ut att göra det värt det.

Lycka till till ditt nya slanka liv utan en massa mediciner

Oj vad häftigt! Ha det så gott själv Roffe!

Fint att du delar med dig av hur det går. Låter övervägande positivt tycker jag, skönt

Hej på er alla gamla och nya matvänner.

Får väl ta mej samman och höra av mej till er. Först må jag väl säga att det känns lite ovan att vara här men inte desto mindre trevligt. Tiden rullar ju på och våren är på G äntligen. Har varit en hel del på isen och fiskat efter GÖS och det är en firre som står högt på min matfisklista.

Ja livet rullar som sagt på och jag håller mej i god form med gympa och varma bad (i bassäng) vikten är det som ni alla förstår inga problem med utan kanske snarare tvärt om - 56. Dumping är ett problem som man får leva med men som tur är så händer det inte så ofta numer och om det gör det så är det oftast självförvållat,som om man får hjärnsläpp och låter saker bara rusa iväg tex en "burgare" el Pizza då mår man pyton flera dar och önskar hela Hamurger..................... spyyyyyyyyyyyy Gaallllllllllllllaaaaaaaaaa
Livet som "mindreman" har börjat att gå in i en ny fas jag har nu kommit in i "klädfreakstillvaron" år på G och ska bygga ut garderoben så jag får plats med alla mina nya kostymer och överrockar

Jag träffar fortfarande folk som inte känner igen mej trots att vi tom. jobbat ihop lite spännade samtidigt lite jobbigt men så är det och går inte att ändra på det viktigaste är att man inte ändras som person.

Jag skall berätta en liten "hemlis" för er här på forumet. Och detta är en slags personförändring som jag inte vet hur jag ska tackla. Först ska jag ställa två frågor.

Om jag hade fått bestämma mig idag för en viktredukt.. tror du att jag skulle valt en annan väg?
Hur tror ni att jag ser på folk som är överviktiga i dag?

Jag skall berätta det nästa gång jag kommer hit. Men det skulle vara trevligt att höra vad du/ni tror.

Tills dess må gott alla kära forummedlemmar och alla ni andra som är på besök

Rolf

andreas tråden behöver kanske flyttas? OT

Välkommen tillbaka!
Vilka svåra frågor du ställer. Hoppas du svarar på första frågan snart, jag står själv inför det valet o det är aldrig fel att höra andras erfarenheter.

Hej Roffe!   

Väldigt kul att du hör av dig, och du ska veta att du är saknad när du inte är här!

Jag säger som Agnetasch, det är väldigt svåra frågor du ställer. Det verkar ju som om du trivs i din nya "kostym", även om vägen dit varit besvärlig. Jag hoppas naturligtvis att du inte ångrar ingreppet idag.

Ok alla kära vänner.

Att skriva ett sådant här brev är ungf. lika svårt som att bestämma sig om du ska steget nu el vänta. Jag tror nog att ni alla förstår att detta steg är oåterkalleligt beslut och som måste kännas rätt för dig,ingen annan kan ta beslutet och inget kan föra dig tillbaks till utgångsläget om du nu skulle ångra dig.

Op. gjordes i fjol d 20 okt 2010 och jag har nu kommit till en punkt när jag känner att "min" vikt är helt perfekt,jag vill inte gå ner mer det känns tillräckligt nu. Men detta är ju inget som jag styr över och ser man på vågen så går det fortfarande neråt även om det går långsamt,men ibland undrar man var det ska sluta, det är lite det som gnager i en.

Kroppen har hängt med förvånansvärt bra om man betänker att den varit inställd på att bära på 150 kg. Det som känns mest annorlunda i vardagen är att jag nu slipper äta en massa mediciner för att inte dö i förtid då bl a diabetes högt blodtryck mm.

Jag kan inte förstå varför jag dragit på beslutet med tanke på allt positivt det fört med sig, allt känns så mycket lättare nu, trots det så tycker jag att man ska vara fullt införstådd med att det betyder mycket rent psykiskt i och med att du förmodligen inte kommer att känna igen dej själv och din kropp. Men jag tror att det berott på lite rädsla över allt man lyssnat på av sin omgivning mer än att ha lyssnat på sin egen kropps tillstånd. Vi är ju alla rädda för det okända trots allt,jag är det i alla fall.

När jag nu sitter här ikväll och skriver detta lilla brev och tänker tillbaks så har det gått otroligt fort och att det i början kanske inte var helt enkelt så väger det lätt mot mitt "nutillstånd" och den glädje som jag kan dela med min omgivning och den merrespekt man känner från nära och kära (inte minst min fru).

Om man äter fel så säger kroppen ifrån bestämt och kraftfullt och det gör ju att man inte så gärna vill sätta sig i den sitsen igen, men ibland så bryr man sig inte utan sätter i sig en "burgare" som leder till.........elände.

Maten jag äter i dag är det mesta och det som jag inte kan äta har jag redan ätit förut som du förstår efter mina år i köket. Men mat som inte funkar är kompakt kött,fågel,mjukt bröd,trådiga grönsaker som bönor,matvaror som framkallar gaser + lite annat som dryck som innehåller kolsyra bl a öl till min stora sorg.
Min nya favorätt har blivit Bulgur i olika former. Nu har jag införskaffat en pastamaskin och ska börja att gör min egen. Har du nått förslag så kom igen.

Hur mycket kan jag nu äta och hur ofta? Ja mängden är ungf 1-2 dl lite beroende på vad du äter och hur fort då får du även plats med lite vatten som dryck.
Jag måste äta ofta 5-6 ggr om dan minst så det är ett otroligt mekande framför gashällen men det är ju rätt skoj nu när man är pensionär och så blir det lite olika utmaningar. 

Ja jag skulle nog kunna skriva mer men jag får börja här och glöm inte om du går i tankar,tveka inte gör det men bearbeta ditt psyke (VIKTIGT). Be att få hjälp av någon slags terapeut för när du har hamnat under kniven så får du klara dig själv med dina ev  problem.......... Tyvärrrrrrr

Det är en stor brist som man inte har koll på inom sjukvården. Men jag finns ju även och om du vill ha ett bollplank kan jag ställa upp med mina erfarenheter och kanske ge dej råd.

//rolf 

Instämmer med föregående talare, du är saknad!

Jag tänkte på det där du skriver om att du inte vill gå ner i vikt mer och var det skall sluta och sökte lite på nätet. Här* är en svensk tioårsstudie som, om jag nu förstår den röda kurvan i figur ett rätt, visar att den genomsnittsliga viktnedgången är som störst första halvåret, för att sen fortsätta betydligt långsammare ytterligare ett halvår, varefter det blir en ännu mer långsam viktuppgång. Men det är ju ett genomsnitt, så det skiljer säkert ganska många månader mellan när olika individer slutar tappa vikt. Jag tror inte du behöver oroa dig!

Blev nyfiken på din andra fråga, ser du annorlunda på folk som är överviktiga i dag?

*) Lifestyle, Diabetes, and Cardiovascular Risk Factors 10 Years after Bariatric Surgery

Tack Andreas för din länk mycket intressant. Min första tanke var. TÖRS MAN LÄSA DEN !!!!!!!!!!

Javiiiiiiiiissst helt OK Jag sänder den vidare till alla er som går i funderingar.

//rolf

Det är mycket riktigt det okända man är rädd för o framför allt att det där okända inte går att göra ogjort.
Jag är lite misstänksam mot själva operationen. I mitt fall måste den tydligen ske med öppen kirurgi efter som min kropp redan är hackad o malen ett par gånger om o då kan man inte använda titthålskirurgi. "Fast då ser dom vad dom gör" tröstade min snälla hjärtprofessor
Operationen o eventuella komplikationer får man väl ta sig igenom efter hand. Den psykologiska delen vet jag inte hur jag kommer att hantera men eftersom jag varierat väldigt i kroppsstorlek hela mitt liv från mager till fet är det inget som direkt skrämmer mig.
Det som skrämmer mig är något så fånigt som att kanske inte kunna äta vissa saker. Tänk om jag aldrig kommer att kunna äta surströmming eller kräftor! Julskinka, whisky, Lidls grillkorv? Det låter futtigt o fjolligt men hos mig ger det lite ångestkänslor, samma ångest jag får när jag fastar: "Får jag aldrig någonsin mer äta mat"? Irrationellt tänkt men ångest har ju inte med förnuftet att göra. Är man matskadad så är man
Men man får väl se det som en utmaning o hitta nya vanor.

agnetasch Jag är med dig i ditt tankesätt hela vägen, det du skriver skulle lika bra vara mina egna ord. Men i ditt tankemönster så ligger ditt inbyggda försvar över dig själv och din sits, så funkat vi ju alla.

Men se det så här i stället att det finns inget som du aldrig mer kommer att äta, du kommer att kunna äta allt jag lovar om än bara en gång. För om du skulle få för dej att försöka igen så kommer din kropp att må dåligt innan du tar det beslutet. Enkelt, genialt,ingen saknad och vis av erfarenheten.

Det finns så många andra glädjeämnen i ditt nya liv så du kommer inte att sakna det på något vis, kroppen funkar på något underligt sätt så. Och att du inte skulle kunna dricka Whiskey behöver du inte vara ett smack rädd för, bara det att flaskan kommer att räcka så mycket längre och på så vis får du inte ont dagen efter,som du ser bara fördelar.

I ditt inlägg så känns det som du har bestämt dig,och jag kan berätta saker som kommer att styrka dig ang din öppenkirugi men jag vill att vi tar det på PM. Hör bara av dig.

Se kan vi öppna ett slags kunskapsforum om våra gemensamma erfarenheter, du är ju så otroligt duktig att skriva och ett sådant forum är det en helt otroooolig efterfrågan på jag lovar.

//rolf

Sjukvården har metoder för att stoppa oönskad viktminskning i de allra flesta fall, matanpassning, kosttillägg och i allra sista hand sondmat eller näringsdropp. Tyvärr måste patienten själv ibland vara mycket aktiv med att söka den hjälp, vilket kan vara viktigt i många fall.